MENY
Ja, det är vårt arbetsnamn just nu, eller ja, Peter har inte sagt något, men jag har bestämt att det är en liten Humla i magen. Noahs arbetsnamn var kalaspuffen, och det var för att han såg ut som en liten kalaspuff på det tidiga ultraljudet jag gjorde i vecka 6/7 någonting.
Starten med denna lilla var verkligen en dans på rosor, med taggarna utåt. Vi gick på första ultraljudet när jag var i vecka 6, eller ja, det var vad vi trodde. Men på ultraljudet syntes ingenting, Kom tillbaka om 1,5 vecka sa läkaren och så tar vi lite blodprover under tiden.
1,5 vecka gick, och vi gick tillbaka. Blodproverna hade sett bra ut, det hade ökat som det skulle, MEN på ultraljudet såg vi fortfarande inget foster. Jag blev såklart väldigt ledsen, började fundera på om vi fått missfall som inte kroppen tagit hand om, eller vad som kunde ha hänt.
Nya blodprover och tillbaka efter 5 dagar på ett nytt ultraljud. Nu vad jag helt inställd på att där är inget och vi kommer få börja om hela resan igen, plus att behöva gå igenom någon form av abort för det som fanns där inne.
MEN då, helt plötsligt, fanns det en liten liten med ett hjärta som slog starkt. Behöver jag ens förklara lyckan som jag och Peter kände då? För det är ganska obeskrivligt.
2 veckor senare gick jag tillbaka igen, för att vi skulle kolla så att det utvecklades som det skulle. Och då kunde man verkligen se att det var ett litet barn med ett hjärta som slog hårt.
Nästa vecka ska jag på nytt ultraljud, svärmor följer med då det inte alls passade med Peters arbetstider. Dagen efter ska jag sedan in igen för att skrivas in på specialistmödrarvården då jag blev så sjuk i slutet av graviditeten med Noah.
0